John Surman

Dela den här recensionen:

I mitten av 1960-talet hade John Surman gjort sig ett namn som en skicklig barytonsaxofonist, genom sina samarbeten med bland andra Alexis Korner och Mike Westbrook, delvis för hur han bidrog till att utveckla spelet i barytonens övre register. Surman är bevandrad i jazzens alla genrer, från friform till jazzrock, och många av hans kompositioner hämtar inspiration i folkmusiken.
I början av 1970-talet släppte Surman två album som i mycket kom att färga hans framtida musik.
Westering home (1972) präglades av skivstudions teknologiska utveckling, med ökat antal inspelningskanaler och förenklade möjligheter till multi-tracking (överdubbning). Surmans fascination för tejpmanipulation, musique concrete och ”möjligheten att till exempel ha tre basklarinetter som improviserade tillsammans” var inspirationen till albumet, som är Surmans första soloprojekt i ordets absoluta mening.
Surman är ensam musiker och spelar både baryton- och sopransax, basklarinett, blockflöjt, piano, synt och vad som låter som harmonica. Westering home har såväl fina, melodiska inslag som flödande friformimprovisation. Starkt experimentell, men mestadels också intim och själfull. Basklarinettspåret Walrus är speciellt tilltalande och utgör, tillsammans med Rill-a-rees repetitiva östeuropeiskt klingande riff, skivans höjdpunker.
Året efter var Surman åter redo för ensemblespel och samlade ihop en grupp musiker som tillsammans fick namnet Morning Glory, som också blev namnet på deras enda album (1973). Gruppen bestod av Surman (som här koncentrerade sig på sopransax), John Marshall (trummor), Terje Rypdal (gitarr), Chris Laurence (bas), John Taylor (piano) och Malcolm Griffiths (trombon).
Musiken på Morning glory för otvetydigt tankarna till den progressiva jazzrocken som spelades av landsmännen i gruppen Soft Machine under motsvarande tidsepok. Det är ganska markant i både approach och intonation, och inte bara för att Marshall även var Softs trummis.
Kompositionerna må vara Surmans, men det är i samspelet mellan musikerna och i hur soundet från instrumenten blandas, som musiken får liv. I ensemblespelet, huvudsakligen mellan Surman, Rypdal och Taylor, till vilket trummor, bas och trombon tillför en följsam och ståndaktig kontrapunkt.