John Abercrombie Quartet

Dela den här recensionen:

Skivan börjar svävande med några sökande gitarrslingor, sparsmakade uppbrutna ackord på pianot och luftigt cymbalspel innan melodin formas i växelspel mellan pianot och gitarren och understödjande toner från basen. I nästa låt kommer ett svängigt jazzgroove igång där först gitarren presenterar melodin innan pianot tar över och sedan väver de melodi och improvisation växelvis.
Så fortsätter skivan med ett tätt samspel alla musikerna emellan, där den ena idén ger impuls till nästa. En jazz där musikerna sömlöst avlöser varandra i ett smakfullt och lyriskt samspel. Skivan tar några lyssningar att riktigt komma in i, den verkar först konturlös, innan detaljerna framträder.
Tillsammans skapar kvartetten poetisk jazz där samspelet är precis så lyhört som man kan önska sig. John Abercrombies mjuka gitarrspel tassar på så att det nästan inte märks vilka fina idéer han kommer med gång efter annan. Här med stöd av musiker han känner väl: Joey Baron på trummor, Drew Gress på bas och pianisten Marc Copland.