Ill Wicker

Dela den här recensionen:

Att lyssna på Untamed är som att färdas tillbaka i tiden. Vissa avsnitt ur låtarna kunde lika gärna ha spelats av legendariska Incredible String Band för närmare femtio år sedan, men den Göteborgsbaserade sextetten Ill Wicker har ändå i högsta grad en egen identitet. Med skimrande mandola och gitarr, fioler, orgel, klockspel, kontrabas och slagverk skapar de långa låtar (endast en är under fem minuter) som pendlar mellan instrumentala delar och stämsång. Maken till stämningsfull och suggestiv musik har jag inte hört på länge, och att albumet är inspelat i proggtemplet Silence studio i Koppom har säkert gjort sitt till.
Ill Wicker släpper stundtals fram drag av svensk folkmusik, inte minst genom fiolspelarna Thea Åslund och Emma Lagerberg, som har sin bakgrund där, och avslutande Twelve men vävs samman med en bedövande vacker tolkning av folkmelodin Min levnads afton.
Den genomgående stämningen på Untamed är, trots ISB-liknelsen, ganska mörk, men Ill Wicker tycks föredra mörkrets skönhet snarare än att ägna sig åt dysterhet. Det bidrar till att de har gjort en av årets allra starkaste skivor hittills, alla kategorier.