Marja Nuut

Dela den här recensionen:

Estniska Marja Nuuts starkt experimentella musik rör sig i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Ofta kommer jag att tänka på Laurie Andersons banbrytande ljudcollage. Marja Nuuts musik vetter mot både elektronisk modernism och mot uråldrig mysticism, med underliggande inspiration från folkmusikaliska bottenskikt.
Men Nuuts avantgardistiska musik är inte lättlyssnad. Den monotona prägeln och den repetitiva stilen gör att helheten får karaktär av ljudverkstad: musik i skruvstäd; musik på hyvelbänken … Ambitionerna må vara högt ställda men det övervägande intrycket är ung vilsenhet som söker sin form. Det är musik som med ett slags trotsig gestik rör sig i en ödslighet som emellanåt känns som en resa mellan nollpunkter.
Spår nummer sex, Kiik tahab kindaid, kombinerar känslan av uråldrig folklig sång med monotona glissandon som ackompanjemang och sångsekvenser som upprepas, om och om igen. Trots ansatser till häftig, synkoperad rytmik känns helheten paradoxalt livlös.