Bengt Stark

Dela den här recensionen:

Trots att trumslagaren Bengt Stark har suttit vid stockarna bakom alla våra jazzikoner som Arne Domnérus, Putte Wickman, Monica Zetterlund och Bernt Rosengren så är han fortfarande något av en doldis för en större publik. 55-årige lektorn i trummor vid Musikhögskolan i Stockholm har till plattan Trio x 2 samlat två olika trior kring sig. Robert Nordmark och Filip Augustsson i den ackordlösa och Torbjörn Gulz och Per-Ola Landin i pianotrion.
Fyra originalkompositioner och resten hämtat från till exempel Ornette Coleman, Börje Fredriksson, Thad Jones och Horace Silver. Plattan varvar mellan de två triorna som uppvisar olika temperament. Trion med tenorsaxofonisten Robert Nordmark och basisten Filip Augustsson präglas av Rollins-stroll i Ornette Coleman-form med Lonely woman från plattan The shape of jazz to come som ingång och höjdpunkt.
Över pianotrion vilar en slags evig Evansk elegans där Torbjörn Gulz gör Horace Silvers Lonely woman (ja, samma titel, olika låtar) och med pedalföring och klangläggning öppnar ett bråddjup i kompositionen, så välavvägt och exakt utan att förlora känsligheten för melodin. Per-Ola Landin och Bengt Stark finns bara med, utan att störa, helt på det klara med vad som behövs – i det här fallet nästan ingenting.
Stark har alltid örat mitt i musiken; fångar upp, stödjer, utvecklar, bolstervispar, kastar virvelgranater och träder fram och tillbaka på ett alldeles eget och mycket elegant sätt, en friformtänkande lyrisk hardbop-trumslagare i rätt nedstigande led, lyssna till ride-spelet i Blues for bass.