Mongrel

Dela den här recensionen:

Den upprepade melodislingan på första låten Strömningar är det som direkt fastnar. En dämpad trumpet med lite grumlig ton, spelad av Thomas Husmo Litleskare, en 25-åring från Trondheim. Pianisten Ayumi Tanakas tillslag kan vara tunga spikar, men inte alltid. Alltid är de lite metalliska dock. Gärna mer av henne. Stian Andreas Egeland Andersen och Tore Flatjord på bas och trummor jobbar mer med att stycka upp musiken än att samla den. Litleskare, som har mest utrymme, är melodisk och binder ihop. De flesta toner och harmonier faller inom ramen för det väntade och vi kan alltså känna oss hemma. Kontrasterna skapas genom de fyras olika blick på musiken. Tonerna får klinga ut ordentligt och ett slags larm uppstår i kompet, vilket ger musiken en yvighet som är rätt olik annan ny norsk jazz.
De mestadels melankoliska styckena avlöser varandra utan riktigt skarpa gränser. Una och Vincent har ett lättare anslag och befinner sig liksom lite högre upp i luften, när de övriga trampar i jorden. (Ingen värdering.) Den minutkorta helimproviserade The gist of it låter alla bidra på lika villkor och får öronen att spetsas.