Skivrecension

The way we play
Jazz Lira Gillar

Marquis Hill

The way we play

Skivbolag: Concord Jazz/Border
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 13 nov 2016

Dela den här recensionen:

Chicagosonen Marquis Hill är en trumpetare som låtit höra mycket talas om sig på sistone, och mer lär det bli. Åren 2011-2014 släppte han ett album om året på etiketten Skiptone Music innan han 2014 vann Thelonious Trumpet Competition med ett skivkontrakt på prestigefyllda Concord Jazz som påföljd.
På Concord-debuten The way we play ligger tyngdpunkten på ett antal jazzstandards som Hill och hans mannar spelar på sitt vis, precis som albumtiteln låter meddela. Influenserna från r&b och hiphop lurar i bakgrunden. Altsaxofonisten Christopher McBride, vibrafonisten Justin Thomas, basisten Joshua Ramos och trumvirtuosen Makaya McCraven blåser till synes utan några problem nytt liv i ofta hörda örhängen som My foolish heart och Straight, no chaser, men även udda val som Carmell Jones halvsekelgamla post-bop-låt Beep durple. Lyriskt och lyhört, fräscht och med frodig framåtrörelse.
Horace Silvers gamla Moon rays får ny lyster, med stunsigt spel av bas och trummor. Bandet sätter en afrokubansk prägel på Donald Byrds Fly little bird fly och på Charlie Chaplins fina Smile. The Tommy Dorsey Orchestras ballad Polka dots and moonbeams görs på ett vackert vis, och så har vi Herbie Hancock-numret Maiden voyage i ett nedtaget tempo och en sordinerad atmosfär, garnerad med en skön kvinnlig röst som liksom svävar fram, strax ovan trädtopparna.


Fler recensioner

Annonser