Idka Jazz

Dela den här recensionen:

Ida Karlsson har jag tidigare beskrivit som ”upptäcktsresande i saxofonens innersta vrår”. På The onion’s core med gruppen Idka Jazz spelar hon upp sitt cv, presenterar vad hon hittills funnit i sina instrument, främst tenorsax men också klarinett. Musiken ändrar karaktär och byter genre från spår till spår. Ändå, oavsett musikalisk form, finns en gemensam nämnare för Ida Karlssons saxofontoner: mjuka och sköna. Även när saxen brummar till så brummar den varmt.
Hon andas lugnt också. Sällan har en jazzsax tagit så god tid på sig mellan tonerna, som om hon tänker och funderar, nog drömmer lite, innan det är dags för nästa ton. Vilket smittar av sig på musikerna i gruppen, med låten Humble, dit albumet passande nog kommit fram till när jag skriver det här, som ett bra exempel. Ida Karlsson tystnar och låter Martin Jutéus, piano, Zacharias Holmkvist, kontrabas, och Pontus Häggblom, trummor, spela vidare. Och de fortsätter att spela likadant, lika lugnt och stilla, med långa andetag, ja, tystnad, mellan ton och slag. Tills saxofonen kommer tillbaka med sina långa, allt mer värmande toner.
Dessa spår tycker jag allra mest om, de tystlåtna, lugna och varma, ibland med känsla av folkton, som Sömnlös, nämnda Humble, den bluesigt blågula Baking och Haraker hymn, vackrast på hela albumet. Som koral, svensk folksång och blues på samma gång. Fast jag tycker också om när Ida Karlsson brummar och svänger till det i snabbare Silo och lite gammeldags svängiga Jack of all trades eller när jazz blir pop och pop blir jazz i mer krångliga Popish. Eller när hon kombinerar stilar och uttryck, från värme till brummande, sååå tyst och mer bestämt, ljusare och mörkare toner, melodiskt och lite av spräck, i titelspåret The onion’s core.
Ida Karlsson har sin egen saxofon- och tilltalston som – ordagrant – tilltalar mig. Hon tar också saxofonen ur mun och släpper generöst fram de övriga att spela vidare och komplettera. Vilket pianisten Jutéus verkligen gör i sina solon.