Sanna Ruohoniemi

Dela den här recensionen:

Sanna Ruohoniemis röst är oftast ett bland de övriga instrumenten, men ett tydligt. Hon smyger in i musiken ihop med saxofonen, tätt sjunger de tillsammans. Till synes obekymrat, omväxlande och rätt kul inom det moderna jazzidiomet. Hon omger sig med ett duktigt och ungt band (tror jag), en kvick vibratofri altsax i normalregistret (David Bennet), en slagverkare som gillar trumpinnar (Simon Andersson) och en fingerfärdig och ”på” basist (Jonas Grumstedt) som gärna kunde låta tonerna klinga ut lite mer, för att betona svänget. Klas Nevrin på piano ger musiken i två låtar en eftertänksam och klurigt laddad tyngd, och i tre andra bidrar gitarristen Andy Yeo.
Sömlöst växlar hon mellan textrader på finska, norska, engelska och svenska (orden finns i fodralet), och snabbflytande scatsång. Mellan norsk blues, vindlande balladberättelser och en bebop-dänga. En samkörd grupp har hon, och en klar elastisk röst. Entusiasmen singlar som höstlöv i frisk vind.