Skivrecension

Take me to the alley
Vokaljazz

Gregory Porter

Take me to the alley

Skivbolag: Decca/Universal
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 26 sep 2016

Dela den här recensionen:

Han charmade oss med Liquid spirit för snart tre år sedan, Gregory Porter. Mannen med den lustiga mössan och det smittande leendet lyckades få musiken att utstråla samma charm som alla foton. När Gregory Porter öppnar munnen sprider sig liksom trivsamheten över ljudrummet och in i varje por av det fysiska rum du befinner dig i.
Risken med dylika artister är att Norah Jones-effekten infinner sig. Plötsligt är musiken överallt, även när en inte har bett om det. Problemet har nu inte drabbat Gregory Porter ännu. Hans närmast änglalika röst och sofistikerade lugn känns fortfarande fräsch och oforcerad.
Vi känner igen stuket från Liquid spirit men det stör föga. Öppningsspåret Holding on är ett av de tre spår som skivbolaget valt ut för att dra in lyssnarna på förhand. En betydligt mer nedtonad version än den Porter spelade in med elektroniska duon Disclosure. Don’t lose your steam är en soulfunkig Stevie Wonder-besläktad sak som ändå känns typiskt Portersk. Mannen har redan sitt unika fingeravtryck – det finns där i rösten och fraseringen.
Det lugna titelspåret låter nästan som en kusin till svenska Doris gamla Ärliga blå ögon-låt. Alicia Olatujas röst passar perfekt in i sammanhanget. Så behagligt, särskilt när trumpeten glider in i låten.
Det finns mer godis på albumet, för alla som vågar följa med till gränden. Varför inte? I Gregory Porters sällskap känns allt säkert.


Fler recensioner

Annonser