Päckos Helmer

Dela den här recensionen:

Det har varit en gåta varför inte Päkkos Gustaf och Päckos Helmer kunde spela ihop. De var nära släkt och hade samma läromästare, Päckos Olle, vilken var far åt Helmer. Päckos Olle var samtida med Hjort Anders men kom till skillnad från Anders att framleva sitt liv i Bingsjö. Det kan finnas flera förklaringar: Helmer spelade mycket med rättvikarna, vilket inte uppskattades till fullo av Gustaf som hade en annan syn på vad som var riktigt Bingsjöspel. Konkurrens om hästkörning i skogen kan vara en annan förklaring. En tredje kan helt enkelt vara att det inte funkade – ingen ville göra avsteg från sin tolkning och det var kanske bra. Vi fick två starka individer att förhålla oss till.
Vid en snabb lyssning låter Helmers spel nästan lika som Gustafs, men vid en andra lyssning framträder skillnaderna. Helmer spelar melodin tydligt, pregnant, medan Gustaf spelar mer impulsivt och betonar rytmen. Det är små skillnader men tillräckligt för att vi ska förstå att tradition inte är att kopiera utan att tolka.
Gustafs ornament är långsamma drillar eller snabba figurer. Helmer spelar mer framåtriktat. Drillarna är … figurer och tonen är stark och tveklös.
När laserstrålen kommer till polskan Kalla kårar, så kapitulerar jag utan förbehåll. Päckos Helmer spelar så bra! Han spelar mer utmejslat, med andra figurer än gängse tolkning. Paradnumret Gråtlåten gnistrar och sprakar, tonen ljuder oavbrutet genom hela låten. Direkt efter, en polska efter Slunk Hans i högt tempo. Melodilöpningarna sker i långa sammanhängande sextondelsfigurer.
1975, vid Bingsjöstämman, träffade Helmer Reidar Hammarsten och hans vänner i Täby spelmansgille. Mötet utvecklades till vänskap ända till Helmers död 1985.
Inspelningarna är gjorda under enkla förhållanden vilket inte tar ner intrycket. Är det här årets bästa folkmusikutgåva? Jag tror det.