Patrik Bomans Ambivalent

Dela den här recensionen:

Där förra skivan var inspelad under flera år med olika konstellationer så är den nya inspelad en majdag förra året med ett och samma band. Det ger en mer sammanhållen karaktär med minst lika gott humör som häromsistens. Patrik Boman har skrivit och arrangerat åtta nya låtar med rötterna stadigt förankrade i traditionen från 1950-talet, med utvikningar både bakåt i en del swingiga inslag samt förstås framåt till nutiden. Att musiken har så tydliga rötter innebär inte för den skull att musiken blir nostalgisk eller känns gammal. Det är med oerhört gott humör musikerna tar sig an musiken, en smittande glädje som är en stor del av behållningen. Det är helt enkelt svårt att inte bli på gott humör av Patrik Bomans idérika jazz.
Här finns en hel del genomarrangerade partier med roliga vändningar där han väl utnyttjar sextettens klang- och rytmrikedom, samtidigt som vi bjuds på många suveräna solon signerade bland annat gitarristen Max Schultz och de båda blåsarna Amanda Sedgwick på altsax och Magnus Wiklund på trombon. Även den samspelta resterande trion – Patrik Boman på kontrabas, Carl Orrje på piano och Chris Montgomery bakom trummorna – bereds soloutrymme. En i bästa bemärkelse generös skiva, där sökandet efter själen i skivans titel måste sägas vara funnen.