Harry Allen

Dela den här recensionen:

En av jazzens stora är han givetvis, Antonio Jobim. Mest känd för många genom Stan Getz klassiska skivor med ett pärlband av låtar som blivit klassiker. Det är en inte den Jobim som möter oss på denna skiva. Visst finns det en del bossa på skivan, med i högre grad möter oss en jazzigare sida av legendaren inte minst i en rad bakåtlutade ballader. Drivande i att projektet kom till stånd är den brasilianske elbasisten Rodolfo Stroeter, som också producerat skivan. Han hade turnerat med sångerskan och gitarristen Joyce, som också hon medverkar på några låtar. Stroeter hörde en skiva med amerikanske saxofonisten Harry Allen och föreslog samarbete. Vilket skulle visa sig fruktbart. En mjuk och följsam jazz hörs på skivan, inte lika direkt charmerande som Jobims mest kända örhängen. Här finns i stället ett sällsamt allvar och ett lyhört samspel. Musiken fungerar utmärkt både som stämningsskapande bakgrund och i närlyssning där musikernas fina idéer framträder tydligare.