Anne Mette Iversen's Double Life

Dela den här recensionen:

Jazzgrupp + stråkar = sant. Konceptet på Anne Mette Iversens So many roads känner vi igen från liknande projekt av till exempel Fredrik Nordström (String, 2012) eller Hank Jones (With the Meridian String Quartet, 1997), och är inte samma sak som Bird with strings. Stråkensemblen här är mindre, och samarbetet med den konventionella jazzgruppen tätare. För att detta ska fungera sömlöst krävs lyhördhet från samtliga inblandade, liksom stor skicklighet från den som hållit i arrangörspennan. Lyckligtvis besitter Iversen alla nödvändiga egenskaper, och har därtill hjälp av flera mycket fina medmusiker, som saxofonisten John Ellis, trombonisten Peter Dahlgren och pianisten Danny Grissett. Uttrycket är stundom drömskt och impressionistiskt, och påminner då om Steve Kuhn/Gary McFarlands October suite från 1966 (stråk plus blåsensemble); och ibland mer expressionistiskt i post-bop-stil, och liknar då mer Tom Harrells Paradise (stråkar).
Oavsett uttrycksform är musiken mycket fängslande.