Dina El Wedidi

Dela den här recensionen:

Den egyptiska singer-songwritern Dina El Wedidis andra album är ett steg mot en helt ny riktning. Tillsammans med den egyptiska producenten Hussein Sherbini har hon skapat ett experimentellt stycke ljudvärld med tåget som instrument, som enda bandmedlem utöver henne själv.

Hon har agerat fältarbetare och samlat på tågljud – konduktörens visslingar, utrop, bromsljud, tåghjulens rasslande läte mot rälsen, människors prat och viskningar, fåglarnas skrik – alla möjliga och omöjliga omgivande ljud som hon samplat som ett smittande rytmiskt eller meditativt atmosfäriskt komp till sin sång. Sången som tidvis låter nästan som rap eller reciterad poesi.

Albumet är som en enda lång psykedelisk låt där ljudövergångarna från en låt till en annan flätats samman så finstämt att de knappt märks. Rymdlikt. Det är som att flytta sig från en dröm till en annan, ibland pendlar man mellan vakenhet och dröm, där det som håller i trådarna är ömsom från den medvetna ömsom från den omedvetna världen. Skarpa konturer försvinner, metafysiken tar vid.