Dominic Miller

Dela den här recensionen:

Gitarristen Dominic Miller har under decennier arbetat tillsammans med Sting och många andra musiker, men han har också släppt en lång rad soloskivor sedan mitten av 1990-talet. När han nu debuterar på skivbolaget ECM är det med en nylonsträngad gitarr och ett sound som ligger nära bossa-traditionen. Ett avskalat sound – förutom Miller finns bara percussionisten Miles Bould med på några av spåren. På det viset är det logiskt att det är en ECM-skiva.
Miller har låtit sig inspireras av andra ECM-musiker som Egberto Gismonti, Nana Vasconcelos och Pat Metheny, men jag kan inte tycka att han riktigt når upp till deras nivå. Hela skivan är målad i en enda ljudbild med nylongitarren, och dessutom saknas i stort sett dynamiska kontraster. Det ställer större krav på musikern att då kunna skapa intresse för musiken. Miller hade kunnat göra skivan mer levande genom att ha med ett ytterligare melodiinstrument att konversera med. Men bortsett från detta så är Millers gitarrspel vackert och en del av kompositionerna har en originalitet som bidrar till att skivan ändå är ganska intressant.