Silence Blossoms

Dela den här recensionen:

Någonstans i närheten av den sene David Sylvian och Susanna & The Magical Orchestra, men inte riktigt. När Susanna och David liksom talar till oss genom ett kontrollrumsfilter, sitter denna trio på marken alldeles bredvid. Silence Blossoms utgår i huvudsak från samtida brittisk poesi, Sarah Maguire, Simon Armitage, Pascale Petit med flera. Texterna borde förstås finnas med, något med copyrighten kanske?
Dikterna har fått folkmusikdoftande melodier som gnids mot en nutida improvisationskonst som får sina gränser utstakade av poesin. En stilla melodi, en naken röst med liv i, ett knastermuller, klockpingel. En plåtig bräcklig tenorsaxofon, eftertänksamt berättande, en ståbas med träklang, gitarrplock. En röst som oväntat brister (kolla också Patti Waters på Youtube). Framförandet har pretentioner, men det högspända punkteras av den glatt förbannade Död och begravd och körhojtandet i Lady white. Den elva tolv minuter långa Dancer släpper textberoendet och tappar då koncentration – eller andas ut till slut. Om man så vill.
Tio stycken på en knapp timme. Trion, med Sam Andreae (kompositioner, sax, elektronik, syntar, röst och gitarr), Hanna Olivegren (röst) och Gus Loxbo (kontrabas, gitarr, syntar, röst och diverse leksaker) har lyckats med balansen mellan poesi melodi och frisinnad improvisation.