Garizim

Dela den här recensionen:

Det finns ett parti på inledande Song for Valentin som jag tycker så mycket om. Johannes Geworkian Hellman och Elias Frigård på vevlira respektive sopransax upprepar med små variationer en av styckets två suggestiva melodifigurer medan Jordi Carrasco Hjelm på sin bas långsamt och med feta drag med stråke bygger en böljande fond som får melodin att växla färg. Det är mycket vackert.

Det här är Garizims andra skiva, och den drar mindre mot det rent folkmusikaliska än 2011 års Fri med låtar som Snurrkulan och Groddapolskan. Utblicken är vidare. Tonspråket är inte nordiskt, snarare världsligt. En polska må starta i nån lövad loge men söker sig snabbt ut i världen och hittar likasinnade.

Även om det här är ensemblespel av finaste slag så sticker förstås vevliran ut, lite kameleontisk, en trickster med många konster i rockärmen. Den kärvt kraftfulla och lite uppfordrande tonen, bordunsträngarna med sina suggestiva underströmmar, vevmekanikens närvaro, allt detta gör instrumentet så märkvärdigt spännande i Hellmans skickliga händer.

Men här finns också Elias Frigårds fina solostycke och replipunkt Calling out, liksom Carrasco Hjelms konstmusikaliskt präglade Home again, ett långsamt och vackert efterord.