Georg Riedel

Dela den här recensionen:

Han är en naturkraft Georg Riedel, mannen som enligt uppgift skrivit mer musik än någon annan i landet, och som bara högst tillfälligt är beredd att lämna pianot och skrivarlyan för en bakelse och kaffe på något närbeläget kafé. Här har han nu skrivit och arrangerat ny musik och samlat ett kanonband för att under hans ledning spela in den på skiva. Det är musik med tidlösa melodiska kvaliteter, som den elegant strosande Après-midi solitaire, där Mattias Ståhls vibrafon och Fredrik Ljungqvists klarinett lite lojt bär Riedels utsökta komposition. Den följande Spectaculous är en lite struttigare sak, med inspirerade solon av basisten Per-Ola Landin, pianisten Adam Forkelid och Ljungqvist, och där trumslagaren Jon Fält pumpar energi i stycket med sitt levande spel. Béla-Béla är får man förmoda en närmast kammarmusikalisk hälsning till en annan inflytelserik kompositör med smak för det folkmusikaliska, Béla Bartók, vällustig spelad av inte minst Ljungqvist. Titelspåret är en enkel melodilinje till en minimalistisk ackordsekvens, men i likhet med övriga kompositioner på skivan en väl fungerande struktur för gruppens starka solister. Prayer och Irregular Yiddish dancing är ungefär vad man kan ana, en stillsam och mycket vacker bön respektive en klezmerartad partylåt med lite för stiliga ackord och som också spårar ur på ett uppiggande sätt. Suddenly är en kort friformsartad urladdning och en välgörande utgångspunkt för den avslutande The lone ranger, där Riedel rotat lite i sin americanapåse, en av många påsar han har tillgång till och klokt använder. Jag är väldigt förtjust i klangen hos det här bandet, den solistiska höjden, och rikedomen i Riedels kompositioner. Det är ny svensk musik när den är som allra bäst.