Cuca Roseta

Dela den här recensionen:

På denna sin tredje cd har Cuca Roseta en modernare framtoning än tidigare. Här finns bara två standardnummer, resten är nyskrivet. Fadomusiken närmar sig i vissa spår en bredare populärmusik, lyrisk visa eller brasiliansk musik. Gitarrerna är dominerande i kompet – med fina musiker som Bernardo Couto, Luís Guerreiro, Pedro Viana eller Ângelo Freire på portugisisk gitarr – men här finns också utrymme för andra klanger, till exempel piano och ett diskret slagverk. Över helheten vilar en lycklig, avspänd stämning, det låter faktiskt som om Cuca Roseta ler när hon sjunger.
Kompet sitter säkert men det bästa med det här albumet är sången. Cuca Roseta var bra tidigare också, men här har tillkommit en värme, en innerlighet och ledighet som gör skivan till en av de bästa från senare år, trots att materialet är något ojämnt. Allra mest till sin fördel är hon i långsamma nummer där sopranrösten rör sig lugnt, naturligt och med omsorg om detaljerna. José Afonsos Verdes São os Campos, till text av renässansdiktaren Luíz de Camões, är för mig höjdpunkten. Den enkla sången, vacker som en folkvisa, samlar nytt och gammalt, poesi och melodik i en underbar förening. Cuca Rosetas bästa album.