Billy Strings

Dela den här recensionen:

Med förra skivan Home vann Billy Strings en Grammy för bästa bluegrassplatta; ”strängmusik som välter såväl prärievagnar som stadens elsparkcyklar.” Skrev jag visst då. Sedan dess har Sturgill Simpson återvänt till rötterna med inte mindre än tre bluegrass-album och Tyler Childers har burit sin ungdoms blågräs in i sina plattor. Spårar vi en renässans? Frågan ställs med jämna mellanrum, låt oss bara konstatera att bluegrassen växer friskt i samtiden. 

En av dess friskaste art är Billy Strings, född som William Apostol i Michigan 1992 och uppvuxen i Kentucky med mamma och styvpappan som introducerade honom för musiken. Efter flytten till Nashville delade han ett tag lya med Molly Tuttle, och vem hade inte velat vara en fluga på väggen när dessa två gitarrmonster nötte Tony Rice-löpningar dagarna i ända? 

Renewal kallar Strings den nya plattan som namnet till trots står stadigt i traditionen men tillåter sig att sträcka ut i inslag av psykedelia och rock på ett sätt vi känner igen som en del av den progressiva bluegrassen från tidigare decennier. Inspelat på legendariska Sound Emporium i Nashville med Strings band Jarrod Walker på mandolin, Billy Failing på banjo och Royal Masat på bas gästas kvartetten liksom på förra skivan av fiddlaren John Mailander och nu även Spencer Cullum Junior på pedal steel på fina balladen Nothing’s working. Andra favoriter är Hellbender, mer utflippade Hide and seek och stänkaren Red daisy på en platta som blir vassare med varje spår men som skulle mått bra av en lite ansning. Å den andra sidan har man här att göra med en strängbändare vars varje ton känns för betydelsefull för att spillas.