Johanna Bölja, Görgen Antonsson, Pär Engman
Rallarnas visor
Skivbolag: Egen utgivningRecenserad av: Bengt Edqvist
Publicerad: 8 dec 2014
Dela den här recensionen:
Här i Göteborg byggs det kring hamnen och ny spårväg är på gång. När det gäller svensk järnväg är det problem och folk klagar på tågförseningar. Annat var det förr, när järnvägsnätet byggdes, under andra halvan av 1800-talet och fram till andra världskriget, då det var som längst. Många var de som arbetade med att bygga järnvägen och det skrevs hyllningssånger till dessa människor och de skrev själva visor om det hårda arbetet med järnvägen. Livet som rallare var inte en dans på rosor, det framgår i de flesta av rallarvisorna.
Några av dessa visor har nu sjungits in av Johanna Bölja och hennes två medmusiker, det har gjorts i en ganska traditionell stil, ibland med sång av Pär Engman som spelar gitarr, en lite burkig sådan, ska väl låta gammaldags kan jag tänka, och så Görgen Antonsson vars fiol- och oktavfiolspel tillhör den stora behållningen med skivan.
Lite musikaliskt nytänkande hade inte suttit fel men nu är det som det är med den saken och fiolspelet är precis lagom återhållsamt och väl genomtänkt. Johanna Bölja skriver på sin hemsida att han är en av Sveriges främsta ”fiolinister” och det är ju vågat skrivet i detta fiolland, men visst är han skicklig. Engmans sång och gitarrspel fungerar också utmärkt.
Sist men inte minst är Johanna Böljas sångröst ett under av skönhet och värme. Ibland kan jag ha svårt för vackra, välskolade kvinnoröster som sjunger om skitigt arbete i gruvor, milor, till sjöss och på räls och där det märks att de mer är intresserade av att det sjungs vackert än vad som sägs i texterna. Det finns ingen skitighet i Johanna Böljas sångröst men den är fyllig, okomplicerad och trovärdig. Den för en skiva så viktiga röda tråden är också uppenbart självklar.
Det är sånger väl värda att lyssnas på och varför inte jämföra med livet på räls av i dag. Kanske ägna en tanke åt de som sliter praktiskt med att få dagens järnväg att fungera i stället för att bara bekymra sig om sin egen försening.