Lucy Ward

Dela den här recensionen:

Med tre album bakom sig har Lucy Ward redan visat att hon är en fullfjädrad sångmakare, väl rotad i traditionen, med värme i musik och melodi, med intelligens och mogenhet i text och berättarteknik. På sitt fjärde album, Pretty warnings, har hon polerat sitt hantverk och visar att vad som redan var mer än bra faktiskt kan bli ännu bättre.
Helt naturligt och utan ansträngning behandlar Ward de typiska, traditionella folkämnena – kärlek, mörker, längtan och ond bråd död – i spännande och oväntade arrangemang så att det låter både fräscht och varierat.
Silver morning, en av Wards fem egna sånger på skivan, har med sitt enkla pianokomp vissa drag av Sandy Denny-ballader, men det är blott släktdrag. Deras röster, och inte minst dialekter, är helt olika. Cold caller är något helt annat, en lågmält manisk komposition med elgitarr, bas, stop-start-trummor och orientaliskt inspirerade stråkar. Sunshine child, med akustisk gitarr och stråkar, för tankarna till Nick Drake. Men huvudsakligen är Lucy Ward skapare av sin egen stil och sitt sound.
Episka, traditionella Bill Norrie börjar a cappella men får snart sällskap av ekobehandlat piano, basfiol med stråke och tillbakahållen, distad elgitarr med ödesmättat resultat. Maria Martin framförs som gungande blues med nästan dissonanta stråkar och låter Ward göra en Janis Joplin och briljera än mer med sin rika, uttrycksfulla röst.
Beställningsverket Mari Fach, med text av Ward, är en tolkning av balladen The cruel mother baserat på en verklig händelse om en ogift 17-årig piga som blev gravid, dödade barnet och själv blev hängd. Ledsagad av Sam Peggs elbas lyfter Lucy Ward fram den sorgesamma berättelsen utan en strimma av sentimentalitet. För en mer positiv balans avslutas skivan med den underbara, långsamt gungande, ljuvligt tillbakalutade, hoppfulla Lazy day och The sweetest flowers, en filosofisk vaggvisa och kärlekssång med underbart bildspråk och oväntade vändningar i melodin.