! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Jazzpärlor Lira Gillar

Lars Gullin

Portrait of the legendary baritone saxophonist Lars Gullin – Complete 1956-60 studio recordings

Skivbolag: Fresh Sound/Plugged
Recenserad av: Leif Carlsson
Publicerad: 4 okt 2015

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

”Jag anser att han är den mest originelle jazzmusiker som Sverige har frambringat. Det är att säga mycket, men de flesta svenska musiker är imitatörer – liksom för övrigt de flesta amerikanska.” Så sade en gång Stan Getz, mannen med det smeksamma tilltalet i saxofonen och den uppenbarligen vassa tungan.
Lars Gullin är en av de stora svenska konstnärerna, han föddes på Gotland 1928 och dog redan 1976 i sviterna av drog- och tablettmissbruk. Ironiskt nog i en period då han var ren, kreativiteten obruten och framtiden såg ljus ut.
Svensk jazz hade redan på 1930- och 40-talen en doft av landsbygd i stället för den amerikanska storstadspuls musikerna så gärna ville efterlikna, skriver Lars Westin. Gullin var den förste som insåg att den egna bakgrunden färgade musiken och han låtsades inte vara någon annan. Först ville han emellertid bli klassisk konsertpianist och for som 19-åring till Stockholm och tog privatlektioner. För att försörja sig hamnade han i jazzkretsar på Nalen, först på piano, altsax och klarinett, som han spelat i militärmusiken på Gotland, sedan blev barytonsaxofonstolen hos Seymour Österwalls orkester ledig, Lars Gullin blev ombedd att sitta in, och där hittade han hem.
Stan Getz och Lee Konitz var tidiga förebilder, och Gullins – vad man nu ska kalla den – unika nordiska ton, kom nog snarare från svenska nationalromantiska tonsättare än från folkmusiken. Hans uppfinningsrika flöde ur barytonsaxofonen är lätt att känna igen och musiken är en smeksam sommarnatt där vemod råder, bleka stjärnor glimmar, och drängslagsmålen håller sig på avstånd. Tidlöst.
Tidlöst? Detta är musik inspelad för 55-60 år sedan och visst hör man det. Bland de yngre musiker som idag spelar den här sortens femtiotalsjazz har väl främst basfiol och trummor fått en utökad roll, men detta är den oöverträffade äkta varan. På fyra cd med nästan fem timmar musik fördelade på 62 låtar porträtteras Gullin i sättningar från duo till stor orkester, oftast i kvartett, kvintett eller oktettformat, och medverkar gör förstås den övriga svenska jazzeliten. Ett välfyllt text- och bildhäfte ingår. Och nej, man blir inte det minsta utmattad, tvärtom.

Annonser