Paul Bley

Dela den här recensionen:

Play blue är titeln på den solokonsert som den kanadensiska jazzlegendaren och frijazzpionjären Paul Bley framförde på Oslo Jazz Festival 2008. Det är en nervkittlande lyssning, full av charm, spontanitet och frihet.
Det finns en konstant lekfullhet hos Bley, en lekfullhet som inte minst visar sig i titeln, Play blue, som ju är ett anagram på Paul Bley, liksom Solo är ett anagram på Oslo. Men det är en lekfullhet inte utan allvar. Bleys spel är utforskande och även rätt så utmanande på sina ställen; moderna, radikalare tongångar blandas hej vilt med referenser till traditionell blues och bebop. Bara någon gång ibland kan transportsträckorna mellan ljusglimtarna kanske kännas lite långa – men aldrig att de är tråkiga!
Om man kan säga att vissa pianister spelar klart och rent som renässansmålare är Paul Bley mer en modernist. Hans spel har en ruffigare och grumligare framtoning. Det är fullt av ljus, men också av mörker. Det vackra finns alltid med, men aldrig ensamt. För också skiten finns där, alltid närvarande.
I sann ECM-anda är ljudet på inspelningen så klart väldigt väldigt bra, som om han satt och spelade i samma rum som en själv, så nära att man till och med kan höra honom nynna med här och var.