Silvio Rodríguez

Dela den här recensionen:

Silvio Rodríguez var ju Kubas stora trubadur och förebild för en hel generation musiker från Latinamerika när han kom fram vid mitten av 1970-talet. Han var regimtrogen utan att bli tråkigt politiskt korrekt i sina sånger, poesin var lika stark som musiken och en del av hans sånger är tidlösa klassiker.

Vad hände sedan? Från 1990-talet blev det längre mellan skivutgivningarna och 2003 blev han invald i kubanska parlamentet, och någonstans där tappade jag bort honom. Men nu är han tillbaka med en ny skiva med tretton sånger komponerade under de senaste tio åren.

Han är nu en veteran på 74 år men rösten är lätt att känna igen, den har inte påverkats av åren som gått. Även gitarrspelet är lika levande som tidigare och även om denna skiva kanske inte innehåller några lika stora klassiska kompositioner som Unicornio eller El día feliz que esta viniendo, så är det fint att se att den kreativa ådran är obruten hos Silvio Rodríguez, han är fortfarande i högsta grad en poet med gitarr och många av hans tidigare fans kommer att njuta av den nya skivan.