Fred Hersch

Dela den här recensionen:

Att stå öppen inför det pågående, det som ännu inte tagit form. Att bara ge efter för ögonblicket. Kan det vara lättare? Kan det vara svårare? På nya soloskivan Open book, den elfte i ordningen, fortsätter pianisten Fred Hersch sökandet och samlar Monks Eronel, Benny Golsoms Whisper not, Jobims Zingaro och Billy Joels And so it goes runt egna kompositioner. I centrum står den tjugo minuter långa improviserade Through the forest som föddes efter en förlängd middagslur inför en konsert i Seoul. Jetlaggad och sömndrucken klev Hersch på scen och gav sig ut i improvisationen som resulterade i Through the forest. ”My defenses were down, and rather than fight it I just gave in to it”. Skivreleasen är del av Hersch hektiska höst som fullbordas med en performance på Lincoln Center med hans tonsättning av Walt Whitmans Leaves of grass och med 61-åringens memoarer Good things happen slowly. Precis så är det med Herschs musik. Den utvecklas långsamt. Från en viskning till tromb och tillbaka i en tradition som vi känner från Keith Jarrett, från Monk och från Bill Evans konversationer med sig själv. Fast solo. Ja, ni hajar.