Brigaden

Dela den här recensionen:

På sitt andra album fortsätter Brigaden från Malmö att spela, låt säga, ordberoende instrumentalmusik. Med egen formulering: ”Orden som sjungs och orden som skrivs. Som kan göra musik fulländad.” Men vad ska man göra, tillägger de, ”när en inte kan sjunga och inte heller har något att säga?”.
Det sista är trams. Klart att Brigadens instrumentalmusik har något att berätta. Varför skulle annars albumet ha fått titeln Om Jesus, Lill, Alberto och våra föräldrar? Och varför heter låtarna, de flesta gjorda av gitarristen Anton Jansson, sånt som Jesus, Första maj, Lill Lindfors, Mamma, pappa och Din barndom?
Brigaden brukar hävda att deras inspiration är 1970-talets instrumentala progg. Kanske, men om jag inte vetat så hade jag nog inte hört det. Eventuellt kan man ana någon influens från mer fristående proggband, typ Arbete & Fritid, Archimedes Badkar och Älgarnas Trädgård, men mest får Brigaden mig att tänka på afro-amerikanska Art Ensemble of Chicago.
Det beror dels på det ståtliga blåset med Emil Nerstrands och Olle Vikströms saxofoner samt nytillskottet Ellen Pettersson på trumpet. Tim Bjuhr poängterar med marsch- och paradtrummor, medan Björn Lindbergs ståbas går från marsch till stilla fast rytmisk dans. Segerviss musik, stolt och vacker, såväl före som efter kampen. Dels beror det – alltså att jag associerar till Art Ensemble – på känslan av ny- och återskapad tradition, att olika trådar tvinnats ihop i ett musikaliskt nystan.
Även mer stillsamma, ibland lekfulla melodier, som ovannämnda Din barndom, där stämningen grundas med klaviatur (lite à la Samla Mammas Manna faktiskt). Avslutande Alberto VI förvandlas nästan till swingjazz när Nerstrand byter till klarinett.