Neil

Dela den här recensionen:

Den ständigt deprimerade hippien, miljöaktivisten och vegetarianen Neil var en av rollfigurerna i den smått anarkistiska brittiska komediserien The young ones (Hemma värst) från tidiga 80-talet. När serien tog slut, efter bara två säsonger, fick Neil (spelad av Nigel Planer) en oväntad hit med en cover-version av gruppen Traffics sång Hole in my shoe – den gick till andraplatsen på Englandslistan! Skivbolaget såg naturligtvis stora pund-tecken, och bestämde sig för att låta Neil göra ett helt album.
I grund och botten är Neil’s heavy concept album en komediskiva, vilket främst framgår av de sammanbindande länkarna mellan skivans sånger. De är monologer där Neil verkar hallucinera (samtalar med en potatis eller sin krukväxt Wayne) eller blir våldsam efter att ha ätit en hamburgare. Även sångerna har en humoristisk grundton, men coverversionenra (Tomorrows White bicycle, Pink Floyds The gnome, Caravans Golf girl, Incredible String Bands The amoeba song och Donovans Hurdy gurdy man) framförs med en klar kärlek till originalen. Till och med originalet Lentil nightmare känns trovärdig, samtidigt som den parodierar både Alice Cooper och King Crimson!
Snackspåren är underhållande, även om det känns lite tungt mot slutet. Musiken, å andra sidan, är det alls inget fel på, framförd som den är av en rad välrenommerade brittiska rock- och progmusiker, bland andra skivans producent Dave Stewart, Bryson Graham, Pip Pyle och Jimmy Hastings.
Men kanske mest imponerande är Nigel Planer själv, som inte bara klarar balansgången mellan tal och sång och komedi och de något mer allvarliga sångerna, utan dessutom är en riktigt bra sångare. Det visar framför allt Lentil nightmare, där alla röstpåläggen är gjorda av Planer själv.
Det kanske bör nämnas att, även om det kan se ut som om också skivbolaget Esoteric har sett möjligheten till stora pundtecken med en plötslig återutgivning efter Young ones-kollegan Rik Mayalls bortgång nyligen, så var faktiskt skivan annonserad innan Mayalls sorgliga frånfälle.