US4

Dela den här recensionen:

Den amerikanske pianisten Horace Parlan kom till Danmark 1970, på turné med Miriam Makeba, och där blev han sedan kvar. Makeba var krasslig, Horace strosade på Köpenhamns gator, ett välordnat, vidsynt och fridsamt samhälle långt från det i hans tycke hårda och hetsiga New York med tuffa villkor för jazzmusiker. Han hittade till klubben Montmartre, stötte på Dexter Gordon och ytterligare några landsmän som lämnat USA för ett liv i Europa.
”Det bästa beslutet i mitt liv,” säger den 85-årige Parlan om den slutgiltiga flytten 1972. Den här plattan är en strålande hyllning till den trivsamme och profilstarke pianisten.
En kvartett med tenoristen Tomas Franck, pianisten Thomas Clausen, basisten Jimmi Roger Pedersen (som länge spelat med Parlan) och amerikanske trumslagaren Adam Nussbaum spelar elva nummer av pianisten som redan i slutet av 1950-talet var en nyckelman i Charlie Mingus grupp (Mingus Ah Um, 1959, bland annat).
Det är i huvudsak blueslåtar, musik från 1960 till 1999, kraftfullt levererade av ett mycket välspelande band. Jimmi Roger Pedersens melodiskt drivande och distinkta bas är bland det bästa jag hört i genren, här i fint samarbete inte minst med Adam Nussbaums elegant varierade trumspel; Tomas Francks tenorspel är av yppersta klass, idérikt och dynamiskt och med en ton och kraft som inte står gamle Dexter efter.
På Norma, tillägnad kompositörens hustru och livskamrat, sjunger Sinne Eeg Sussie Scraiggs text, till Thomas Clausens varsamt lyriska piano. Den kloke Clausen försöker för övrigt aldrig efterlikna Parlans speciella pianostil.
På en medföljande dvd berättar den i dag rullstolsburne och i huvudsak blinde Parlan om ett par minnesvärda spelningar och om hur Wadin’ blev en filmsuccé, medan 1991 års Broken promises blev hans svar då en filmare stekte den musik hon beställt av pianisten.
”Med tanke på min hälsa, och vad jag gått igenom i livet … jag är glad så länge jag får höra livemusik. Det är livet,” säger den sköne Parlan i den lilla filmen.