Skenet

Dela den här recensionen:

Med förra Liranumrets omslagsartist Lena Jonsson i centrum är folkrockande Skenet tillbaka med sitt andra album. Precis som på den hyllade debuten är deras stil högst personlig, med psykedeliska elgitarrer, rockiga trummor, mullrande elbas, fiol som soloinstrument, och olika klaviaturer här och där. Kvartetten har verkligen ett särpräglat sound som doftar sjuttiotal och nutid på samma gång, men deras allra största styrka är låtarna, skrivna främst av syskonen Lena och Staffan Jonsson.
Bakom fiolens ruggigt snygga melodier driver trummor och bas på rejält, och gitarristen Staffan Jonsson spelar ofta relativt glesa, sparsamma ackord snarare än att pumpa fram täta riff, vilket öppnar för en större dynamik. Ett piano förgyller låten Kom igen, medan basisten Johan Mörk låter sin Moog-synt tjuta i ett par andra spår, och den tillsammans med fiol är en riktigt läcker kombination. Mot slutet av skivan kommer ett par lugnare låtar, men även de är förstås smakfullt och dynamiskt arrade. Avslutande valsen Låt från Mars börjar stillsamt men får emellanåt en rejält tyngd, och avrundas med ett riktigt fint, distat gitarrsolo.