Emil Strandberg

Dela den här recensionen:

Emil Strandbergs senaste skiva är – som titeln avslöjar – en trioskiva för trumpet, gitarr och bas. De spelar vad man kanske skulle kunna kalla en snygg och stilren jazz, rytmiskt fri och flytande, och med ett lätt och öppet sound. Någonstans föreställer jag mig att ett samarbete mellan kanske Ralph Towner, Gary Peacock och Kenny Wheeler hade kunnat låta någonting åt det här hållet – förutom att melodierna i det här fallet är aningen mer komplicerade och inte sätter sig lika lätt i minnet. Men det har likväl mycket med själva framförandet att göra. Genom sina fria och avskalade arrangemang har de i en sådan utsträckning assimilerat låtar som Thelonious Monks Ugly beauty och Paul Desmonds Wintersong till sin klangvärld, att man knappt längre kan identifiera dem som inte härrörande från Strandbergs penna.
Titlarna på skivan signalerar även de en viss finurlighet, växlande mellan franska och engelska. Ett spår har till exempel titeln We’re the après-garde, en ordlek och omskrivning av begreppet avantgarde (franska för ”förtrupp”). Enligt den skulle de alltså snarare utgöra en ”eftertrupp” – de som följer snarare än leder oss in i framtiden. Men kanske är de aningen hårda mot sig själva, om det nu är de själva titeln ens syftar på. More music for trumpet, guitar and bass har, vad de än säger, flera moderna och intressanta drag, värda att ta till sig.