Fanny Gunnarsson Quartet

Dela den här recensionen:

Fanny Gunnarsson Quartet, som på nya sitt nya album tar det stora steg framåt som jag hoppades och trodde skulle komma, är en av få jazzgrupper med ett eget, personligt sound. Men hur ska jag kunna beskriva det mina öron hör?

Det börjar i alla fall med Fanny Gunnarssons musik och piano. Hon har komponerat samtliga låtar utom en. Hennes piano flödar och porlar, som en pågående ström av stilla toner och små rytmer, likt ett livsflöde, en målad akvarell av dagar som går. Eller kanske, för att anknyta till skivtiteln och titelspåret Mirrors, en musikalisk spegel av livet?

Ur detta stiger sen också tonerna från Karolina Almgrens sopransax; tyst och stämningsfullt till att börja med, så starkare, mer intensivt och expressivt. Kristian Rimshult och Hannes Olbers stöttar med bas och trummor, bygger på och markerar. De spelar sig upp ur Gunnarssons musikflöde, presenterar sina instrument men stannar ändå kvar i stämningen.

Fanny Gunnarsson sjunger också, mycket starkare och säkrare, ja, mer självsäkert, än på kvartettens debutalbum. Men fortfarande melodiskt och lågmält, sökande, flödande och flytande framåt på tonerna. Förresten melodiskt, sången kan smyga iväg och omelodiska toner bråkar med de melodiska.

Ett av sångspåren är en personlig, mer stillsam och öm, längtansfull och drömsk tolkning av Björks låt Aeroplane. Dessutom spelar Gunnarsson helt andra rytmer och det skapas en annan ljudbild än hos Björk. Piano, saxofon och sång blir som tre röster i en sjungande, spelande, samtalande kör. Kort sagt väldigt flott och mycket bra, eller hur jag ska uttrycka det? Just det här spåret, omtolkningen av Björk, tror jag säger en del om var Fanny Gunnarsson Quartet befinner sig på jazz- eller snarare musikkartan. Och för den delen var ung svensk jazz befinner sig idag.