Filip Augustson

Dela den här recensionen:

Det är väldigt ovanligt med en trio på kontrabas, fiol och trummor. Det var också det som gjorde mig nyfiken från början. Och om jag ska vara riktigt ärlig så reagerade jag allra först som ”fy så jobbig spräck-nånting”.
Men som allt gott skapande krävde detta alster lite tid och lyssning. Minsta gemensamma nämnaren är inget man går och nynnar till, heller inget att lyssna väldigt intensivt på hela tiden, tycker jag. Men att låta skivan snurra medan jag gör annat skapar en väldigt härlig stämning i rummet. Och plötsligt kommer jag på mig med att lyssna intensivt en stund, i en särskilt vacker eller intressant presentation, för att sedan släppa koncentrationen och lyssna mer avslappnat.
Brommaplan mitt på dan är ett sådant stycke där jag osökt går in i och ut ur det intensiva lyssnandet. Jag tycker också mycket om Den gamla världen med sin starka energi och det rytmiska samspelet, där Eva Lindals fiol låter som ett återtagande av ett judiskt eller östeuropeiskt arv. Här berättas en berättelse som är både brutal och vacker, och styckets titel triggar förstås fantasin – vad handlar berättelsen egentligen om?
Det östjudiska musikaliska draget följer i mitt tycke med även i Islands and seas, som sägs vara inspirerad av Stockholms skärgård. Men tolkningen ligger givetvis i lyssnarens sinne. Det finns i hela produktionen några slingor som då och då känns igen så att jag aldrig är helt säker på var ett stycke börjar och nästa slutar. Men tillsammans med kollegorna Christopher Cantillo (trummor) och Eva Lindal (fiol) har Filip Augustsson (kontrabas) skapat ett antal kompositioner som med sin sparsamma instrumentering är vacker, energisk och fantasieggande.