Anders Rosén

Dela den här recensionen:

Åter beger sig denne utforskande fiolspelman tillbaka in i sin ungdoms låtvärld där han på eget sätt tolkar den äldre folkliga musiken från hemtrakterna. Det senaste året har Anders Rosén, under namnet Anders Spelman, ur sitt arkiv av egeninspelade kassetter från 1970-talet i sann självbiografisk anda presenterat sitt eget spel av ett brett låtmaterial. Det överfördes till en första cd-utgåva (I vilt tillstånd) som innehåller den repertoar och det fiolspel han har efter sina äldre föregångare från Västerdalarna, Värmland, Härjedalen och Norge. Dessa lokalt förankrade och erfarna spelmän som gav sig hän åt ett särpräglat låtspel som sedermera blivit tyngdpunkten i Anders Roséns egen musikfördjupning och långa spelkarriär.

Den andra nu uppföljande cd:n Mina drömmars musik är överförd från band som spelades in i hans hemmiljö i Yttermalung under 1976 och 1977/78. Från en anspråkslös inspelningssituation får vi en uppfattning om hur det under 1970-talets högspända folkmusikperiod kunde låta när en kreativ framgångsrik utövare fritt prövar sin repertoar, då inte avsedd att ges ut. Han kompletterar hälften av skivans 28 låtar med sina egna kompositioner, byggda och inspirerade utifrån de äldre stildrag som karakteriserar fiolspelet hos hans föregångare.

Med både förtrogenhet och fantasi utforskar Anders Rosén sitt material, såväl i längre utvecklade låtvarianter som i kortare, ibland oavslutade versioner. Ett slags miniatyrer för att kanske pröva hållbarheten i sitt skapande av låtar. Liksom på den första skivan spelar han också här på olika fioler med varierande antal resonanssträngar och olika fiolstämningar. I sin form och spelteknik är hans egen särpräglade musik nära besläktad med det gammelspel som var naturligt självklar hos många av hans tidiga förmedlare bland fiolspelmän. Ur hans inträngande och envetna klang i fiol- och stråkhantering växer en slags magi som förkroppsligar hans särskilda spelinriktning. Ett gammelskapande av djupt rotat slag.

Dessa bärare av en nära nog försvinnande musikkultur som han själv mött genom de då ännu aktiva spelmännen eller lärt känna i inspelningar och upptecknad tradition. I begynnelsen var gammelspelet, menar Anders Rosén i sitt utförliga skivhäfte. För honom börjar och slutar folkmusiken på fiol med detta spel och dess känsloladdning, kärva uttryck och kolorit. En obruten linje finns mellan hans spel i ungdomen och dagens mogna bottnande i den spelstil som blivit hans signum. Det gammelspel som har äldre rötter än modernt fiolspel genom sin klang, tonalitet och spelteknik. Egenskaper som ofta flyttats över från betydligt äldre instrument och vokal musik. Där har den tidiga musikrörelsen mycket gemensamt med det äldre genuina ursprunget i folkmusiken.

Redan som yngre spelman tar således Anders Rosén oss med till dessa då lokala spelplatser och personligheter runtom i bygderna. Och i en nyinspelad kortfilm möter vi honom själv idag som stilla vandrande och fiolspelande äldre personlighet i nu kända trakter.