Noah Preminger

Dela den här recensionen:

Noah Preminger har kallats ”an old soul”, och han har tillskrivits integritet, auktoritet och gravitas, eller gravitet, ett slags tyngd och värdighet. Och visst verkar han vara en musiker som har betydligt mer än bara förmågan att skriva och spela musik. Preminger har ett ärende. Det borgar nu inte för substans och kvalitet, men den amerikanske saxofonisten har det, åtminstone i sitt musikaliska uttryck.
Meditations on freedom är en protesthandling och ett upprop, vars release sammanföll med att Donald Trump tillträdde som president.
Noah Preminger har med sin kvartett gjort egna tolkningar av fyra rockklassiker, musik som när den lanserades utmanade sin publik med en politiska budskap: Dylans Only a pawn in their game, Bruce Hornsbys The way it is, Sam Cookes A change is gonna come, och George Harrisons Give me love (give me peace on earth).
Till dessa har han fogat fem egna kompositioner vars politiska laddning inte är att missta sig på: We have a dream och Women’s march för att nämna två. Och Preminger spelar med en intensitet och kraft som om allt verkligen stod på spel.
Kvartettformatet med Jason Palmer på trumpet och Kim Cass, bas, och Ian Froman, trummor, ger Preminger och Palmer solistisk frihet, inga träliga ackordgångar kommer med sina tråkiga politiska dogmer i studion, inga tomma harmonikrav från talarstolarna.
Han är inte den första som gjort det. Minns Coltranes Alabama och Sonny Rollins Freedom suite. Preminger, född 1986, gör inga anspråk på att skriva in sig på den listan, men har gör det han gör bra. Musik som vrider om något i lyssnaren, höjer uppmärksamheten och kanske viljan att engagera sig.