! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Smattrande durspel

Kepa Junkera & Sorginak

Maletak

Skivbolag: Folmusica
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 18 dec 2016

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

I fjol firade baskern Kepa Junkera och hans trikitixa (durspel) 35 år i det spanska folkmusikaliska rampljuset. Men han är inte redo att vila på lagrarna än. Blott ett år efter sin senaste skiva är han på språng igen med ett nytt album.
Namnet Maletak (resväska) syftar på de instrumentväskor som han hade uppställda på vinden. Junkera tänkte på vad dessa väskor har sett och har varit med om, under oräkneliga turnéer runt om i Spanien.
Tanke blev handling och skivan Maletak har blivit en samling sånger och låtar som bygger på rytmer och stilar från flera av Spaniens regioner och provinser: Baskien (naturligtvis), Kastilien och León, Katalonien, Aragón, Kantabrien, Galicien, Kastilien-La Mancha, Asturien, Extremadura och Huesca.
Kepa Junkera har själv komponerat skivans sjutton spår. Och han leker sig igenom varje regions rytmer och stilar, på sitt oefterlikneliga, fingerflinka, rikt stackaterade sätt och gör dem till sina.
Till sin hjälp har Junkera åter den unga, kvinnliga sång- och tamburingruppen Sorginak, som han skapade till och introducerade på sin förra skiva. Oktetten bidrar med härligt starka och änglalika stämmor (på Txipiritona närmar de sig Hedningarnas och Värttinäs värld) och smattrande tamburiner på de flesta spåren och det är svårt att förstå att gruppen bara har funnits i ett år.
Kepa Junkera spelar sina durspel samt allehanda slagverk och ackompanjeras av en skara kompetenta musiker, bland andra Ibon Koteron på alboka, Oreka TX på de stämda plankorna txalaparta, Diego Galaz på fiol och mandolin och Germán Diaz på zanfona (vevlira). Dessutom medverkar ett stort antal sångare från de olika spanska regionerna och provinserna.
Junkera har en klar förkärlek för det dansanta. Sextondelarna på inledande Ama går på som om det handlade om metalltunge-techno, med livligt stöd av den exotiska txalapartans plankor. Det avslutande titelspårets sång- och danssviter ger en annan, mer traditionell bild av en danskväll. Taktfasta Mikeldi känns annorlunda, med sitt läckra, Toots-iga munspel, exekverat av Antonio Serrano.
De intensivare spåren balanseras av andra som besitter ett inre lugn, som den vackert romantiska Errauts Bohotza, även den rik på snabba noter, och den känslomässigt intensiva och rörande hyllningen till staden Gernika.

Annonser