Cyril Neville

Dela den här recensionen:

Sextiofyraårige Cyril Neville har en lång musikalisk meritlista; bland annat som tidigare medlem i legendariska The Meters och givetvis som del i The Neville Brothers. Båda institutioner inom soul och funk från Louisiana. Genren brukar kallas gumbo efter den inhemska maträtten, en kryddig gryta som varieras efter kock. Så brukar musiken från Lousiana också blandas till en säregen mix, med influenser från inhemsk rootsmusik och latinska tongångar. Så när Cyril Neville släpper en ny skiva med gumbo är det med stor förväntan jag tar del av innehållet. Så mycket blandning blir det inte den här gången, de flesta låtarna är tungt bluesiga. Ja, så tungt att gunget fastnar i kroppen och inte kommer loss, som en gryta där för mycket av en viss krydda slagit ut andra smaker. Bluesen på Magic honey är nästan åt det hårdrockiga slaget, långt ifrån den charmiga och svängiga musik Neville annars brukar skapa. Ändå; visst svänger det och visst finns det mycket fint på skivan, bland annat Allen Toussaints som vanligt smakfullt svängiga pianospel på Another man. Men när det mesta dränks i tunga gitarr- och basriff hamnar sådant i skymundan.