Lars Andersson

Dela den här recensionen:

Per Jönsson Lumiainen – eller Lomjansguten som han också kallades – började sitt liv under enkla förhållanden i de värmländska finnskogarna för att sedan sluta upp som en av 1800-talets stora spelmän och violinvirtuoser i Sverige. Och legenderna om honom är många.
I Lars Anderssons senaste roman möter vi Lomjansguten på väg hem till Värmland efter att i flera år ha arbetat inom sågindustrin i norr. Han är sjuk och illa däran av hårt arbete och missbruk. Och i hans huvud börjar tankar och gamla minnen att virvla upp i en sagolik blandning av dröm och verklighet, nutid och dåtid.
Vi ser honom som ung driva omkring i skogarna runt sitt hem i Gräsmark, liksom ta lektioner av den världskände norske virtuosen, Ole Bull, i vad som på den tiden hette Kristiania. Vi får även ta del av mer mystiska berättelser om Lomjansguten, som när han sägs ha tagit sin mästare Metbäckens nyckelben till stränghållare, eller när han ska ha begett sig till en närbelägen kvarn för att se näcken spela.
Lomjansguten är ett vackert litet vykort över denna spelman som enkelt fogar sig in i det värmländska berättandet så som vi känner igen det, med namn som Fröding och Lagerlöf (inte minst hennes En herrgårdssägen), och med tydligt släktskap till de norska grannarna Hamsun och Vesaas.