! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Svävande intervaller med solocello Lira Gillar

Glima

Ljose-Signe

Skivbolag: Norcd
Recenserad av: Anne Brügge
Publicerad: 16 nov 2016

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Helene Waages tolkning av Guds lille helgenskare går direkt till hjärtat. I sin ordlöshet är den som en cellosvit av Bach, men med toner som skiftar färg i eko mot fjällväggarna. Det är vokaltraditionen som har fått Helene Waage att spela så radikalt, med variabla tonsteg hämtade från inspelningar av sångerskan Tone Rinde i Telemark.
Även i Mitt hjerte alltid vanker spelar cellisten förstafiol, så att säga. Hon inleder med en improvisation över psalm 45 (först upptecknad som svensk folkvisa). Mari Boine sjöng den oförglömligt på samiska i domkyrkan på Haralds och Mette-Marits bröllop och avslutade med jojk. Precis som i jojken bär Helene Waages stråke här visshet om stallets mörker under julnatten, ”der kan jeg daglig lære å glemme verdens spott”. Giftermål är ingen enkel sak.
Ensemblen Glima har spelat ihop i över tjugo år, men har låtit tid gå mellan sina tre skivor. Torunn Raftevold Rue, hardangerfela, leder annars Seljord spelmanslag där violasten Ragnhild Knudsen också spelar hardangerfela – på skivan spelar Ragnhild både viola och nämnda fela.
Klangfärgen i trions sättning blir alltså ganska mullig, även i slutspåret där Helene Waage spelar keltisk harpa. I detta stycke finns förklaringen till trions och deras skivors namn. Glima, Tårån och Ljose-Signe är tre jättesystrar i nordisk mytologi. Spelmannen Torkjell Haugerud (född 1876) skrev låtar inspirerade av dikten Dröm av Sigurd Nes från Seljord, om trollen som möter den moderna tiden. Signe var den enda som gillade kyrkklockorna och gick ned från sin fjälltopp Bindingsnuten för att gå i mässan. Låten heter Ljose-Signe i Bindingsnuten.
Huvuddelen av skivan är skickligt framförd dansmusik, halling, gangar och springar, oftast hämtade från kvinnliga traditionsbärare. Mycket gripande är Fløytelåt, som Akseline Kvila (född 1754) skall ha spelat på flöjt, ridande till sitt bröllop. Där skymtar brottstycken av Vyssan lull, koka kittelen full. Som till tröst låter Glima låten övergå i en sprittande halling, Labbar-Guri.

Annonser