Tonbruket

Dela den här recensionen:

Efter fyra studioalbum släpper Tonbruket sin första liveskiva, inspelad i Stuttgart 2016. Att det är en konsertutgåva hörs egentligen bara vid applåderna efter ett par låtar, för ljudet är fenomenalt, precis som är att vänta med mäster Åke Linton bakom mixerbordet.
Tonbruket bryr sig i vanlig ordning inte om genrebegränsningar. Dig it to the end rymmer Johan Lindströms stenhårt distade gitarr och Martin Hederos puttrande klaviatur på samma gång som ett bluesigt groove. I den tolv minuter långa Nightmusic ger det mjuka men samtidigt utmejslade pedal steel-soundet och det delaymättade elpianot en känsla av rymd innan Dan Berglunds kontrabassolo kompas av knackande rytmer och effektindränkta ljud som kastas fram och tillbaka i stereobilden. Polka Oblivion präglas av Hederos violin och Berglunds stadiga stråkbas innan Andreas Werliins trumintro drar igång det avslutande trettonminutersspåret Vinegar heart som fylls med maffiga orglar och svischande pedal steel, vilka avlöses av rundgång, bubblande synt och skärande cymbaler tills glesa pianoackord och ett trumgroove smyger in för att slutligen explodera i ett moln av dist och slammer under de sista minuterna.
Ett av Sveriges mest säregna band gör det igen. Rock, jazz, kraut, psykedelia, en skvätt metal och mycket annat läggs i en mixer, och resultatet är detta. Helt lysande!