King Crimson

Dela den här recensionen:

Robert Fripp har alltid framhållit att King Crimson är mer ett sätt att göra saker än en viss samling musiker. Under senhösten 2014, efter flera års frånvaro, stod det klar att de nödvändiga faktorerna var de rätta. För King Crimson, med inte mindre än tre trummisar, var klara för en ny världsturné, med början i USA, i september 2014.

Den nya sättningen består huvudsakligen av King Crimson-veteraner, med representanter från varje decennium bandet har funnits. Från sax- och flöjtspelaren Mel Collins, som debuterade på gruppens andra album (1970), via stickspelande basisten Tony Levin, som kom till 1980, till Jakko Jakszyk, som kom med innan turnérepetitionerna startade, och som visar sig vara en utmärkt sångare och en perfekt andregitarrist; han har flera KC-covers på den egna repertoaren och har givit ut en skiva tillsammans med Fripp och Collins. Pat Mastelotto har varit KC:s huvudtrummis sedan 1994. Gavin Harrison kom till 2007, medan Bill Rieflin (som dessutom dubblerar på mellotron) anslöt sig samtidigt som Jakszyk.

Denna version av bandet, ibland kallad ”King Crimson mark VIII”, gav ut en cd med sex utvalda spår från de två konserterna i Los Angeles. Dessa spår visade upp ett starkt, fräscht, inspirerat och rutinerat band som hämningslöst gav sig på King Crimsons repertoar, och gjorde den till sin egen.

Live in Toronto är en komplett konsert – två timmar lång – inspelad ett drygt år efter Los Angeles-spelningarna. Septetten har blivit ett betydligt mer samspelt band, lyhört, säkert, tveklöst. Man kör med öppna spjäll.

Med medlemmarnas egna ord var den här kvällen i Toronto en där allting stämde och föll på plats.

Det kraftfulla öppningsspåret Larks’ tongues in aspic, part I (komplett med samplingar av tumpiano, tutor, visslor och allehanda slagverk), följs av en närmast brutal Pictures of a city.

De stora sångerna, Epitaph, The Court of the crimson king, Starless och den dramatiska The Letters framförs med både känsla och kraft, medan både Sailor’s tale och Red har en påtaglig extra punch.

De nya låtarna, instrumentala Radical action (to unseat the hold of monkey mind) och sången Meltdown är båda typiska King Crimson-varianter av blues, och platsar smärtfritt sida vid sida med låtarna från KC:s senare period, VROOOM och Lever 5 (med ett monstersaxsolo av Mel Collins).

Den trehövdade trumbesten ger två exempel på soloslagverksensemblespel, där polyrytmerna får härja fritt. The Hell hounds of Krim är ett trumsolo för tre deltagare, och när det sätts ihop, blir slutresultatet mer än summan av beståndsdelarna (och utan traditionella trumsolons tradighet); Banshee legs bell hassle är ett kort och koncist gamelaninspirerat intermezzo, ett exotiskt litet mellanspel som gärna hade fått vara längre.

Idén med tre trummisar är inte bara visuellt slående (tre trumset sida vid sida, längst framme på scenen, med resten av bandet på en höjd ramp, bakom sig), den är också en naturlig utveckling av King Crimsons konstanta experiment med polyrytmer. Mastelotto, Harris och Rieflin både kompletterar och komplementerar varandra, spelar ömsom unisont, ömsom mot varandra, i rytmiska teman och kontrapunkter, vilket onekligen ökar dynamiken i musiken.

Live in Toronto är ett konkret tidsdokument som visar hur stenkrossen King Crimson låter i dag, när gruppen för första gången på mycket länge återknyter banden med sitt ursprung och sin tidiga repertoar. I höst gör King Crimson en ny Europaturné, som bland annat inkluderar två spelningar i Stockholm, och då tar Jeremy Stacey över trumstolen från Bill Reiflin, som har tagit ett sabbatsår.