Skivrecension

Live in Paris 28.05.1975
Protomusik

Fripp & Eno

Live in Paris 28.05.1975

Skivbolag: Panegyric
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 3 dec 2014

Dela den här recensionen:

Brian Eno hade lämnat Roxy Music 1973 och släppte två soloskivor 1974, samma år som Robert Fripp upplöste King Crimson. När de två gav sig av på sin enda gemensamma turné hade de redan spelat in sin första gemensamma skiva, (No Pussyfooting), och höll på att arbeta med uppföljaren, Evening star. Men publiken som kom till spelningarna verkade vara inställda på att höra sånger som King Crimsons 21st century schizoid man och Enos undergroundhit Baby’s on fire.
I stället blev de bjudna på början av Enos färd in i ambientmusiken och vad som snart nog utvecklades till Frippertronics. Det blev för mycket för en del, och i Spanien fick musikerna lämna scenen åtföljda av burop och busvisslingar.
Pariskonserten, den femte av de sju, har kallats både historisk och legendarisk. Här var publiken mer öppen och tålmodig, även om man hör visslingar och rop under det inledande Water on water – den första av fyra förinspelade, gitarrfria dronespår som spelades från en tom scen. När Fripp och Eno sedan kommer in, sitter de praktiskt taget i mörker – till bakgrundsprojektioner av filmen Berlin horse – och framför avkortade versioner av spåren från (No Pussyfooting), med Fripp på gitarr och effektpedaler och med Eno i kontroll av dels rullbandspelarna med de förinspelade loopar som Fripp improviserar över, dels av diverse ljudmanipulerande apparater.
Efter ett andra dronespår med tom scen framför Fripp & Eno större delen av det kommande albumet Evening star varvat med outgivet material, varefter konserten avslutas med ett extranummer, inklämt mellan de två sista dronespåren.
Fripps gitarr växlar från sågtandade, atonala utbrott till mer förlösande tongångar. De långa, distade tonsjoken för visserligen tankarna till King Crimson, men när de spelas över repetitiva loopar, utan trummor och baskomp, blir resultatet ett annat. Till formen har musiken mer gemensamt med modern konstmusik än rockmusik, även om språket och tekniken är hämtade från rockens värld.
Live in Paris är mer än bara en konsertinspelning. Den är ett dokument som visar början på något nytt, främst vad gäller musikens presentation och form. Fripp & Enos ambientexperiment har dessutom varit en inspiration för den moderna dans- och klubbmusiken; hur musiken skapas och manipuleras ’live’. Då med hjälp av analoga manicker och nu med en laptop och mjukvara.
Konserten är uppdelad på två cd-skivor. En tredje cd innehåller Enos loopar, utan gitarrsolon, samt Later on, baksidan på Enos singel Seven deadly finns.


Fler recensioner

Annonser