Skivrecension

Live in Chicago
Vital progressiv rock Lira Gillar

King Crimson

Live in Chicago

Skivbolag: Panegyric
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 15 feb 2018

Dela den här recensionen:

King Crimson fortsätter sitt segertåg genom kontinenterna. Ingen hade kunnat ana att den vision Robert Fripp hade haft för den nya versionen av bandet – en sjuhövdad best med tre trummisar – skulle ha en sådan framgång. Den gnista som tändes under den första turnén tillsammans har nu växt till en regelrätt skogsbrand som inspirerar både musiker och publik.
I fjol gav King Crimson ut en dubbel-cd, inspelad live i Kanada i slutet av 2015. Sedan dess har gruppen utökats med ännu en musiker – trummisen Bill Rieflin är tillbaka efter ett sabbatsår, men har inte återtagit sin trumstol utan är nu bandets heltidsklaviaturist. Med denna sättning – KC version 9.1, enligt Fripp – har man utökat låtmaterialet, lagt till fler spår från gruppens tidiga historia, flera som inte har spelats på flera år, några som aldrig har spelats live förr:
Cirkus och Islands, som inte spelats sedan tidigt 70-tal; Fallen angel, aldrig tidigare spelad; Neurotica, senast spelad under turnén 2008; och en utökad version av Lizard; en kortare version spelades under turnén som nådde Sverige 2016, men de mer symfoniska delarna har inte varit möjliga förrän nu, när man har tillgång till tre klaviaturer.
King Crimson version 9.1 är ett band i ständig utveckling som behandlar sin egen historia med vördnad och respekt men också med nyfikenhet. Även om de mesta låter som på de gamla skivorna förekommer små, vitala variationer här och där; en jazzigare slinga i Mel Collins saxofon; Jakko Jakszyks val att sjunga texten på Indiscipline, som tidigare sångaren Adrian Belew brukade recitera; polyrytmerna som introducerades med gruppens första andretrummis 1973, fördelade på tre trummisar.
En bra dag på en bra spelning är King Crimson mer än summan av sina beståndsdelar. Den här spelningen i Chicago i juni 2017 var en sådan dag. Enligt Robert Fripp och basisten Tony Levin. Med alla klassiker, en ny typisk KC-sång (The Errors) och en mer än duglig cover av Bowies Heroes (som ju Fripp hittade på gitarrslingan till), kan man bara hålla med.


Fler recensioner

Annonser