Andreas Pettersson

Dela den här recensionen:

Har man just lämnat ön letar man tecken. En tångdoftande sten. Ett ljus som faller in från havet. Trycker igång gitarristen Andreas Petterssons nya skiva och plötsligt är ljudet av ön där. Inte högsommarens närmast ängsliga, ogripbara skönhet. Nej, snarare ljudet av sensommar, tidig vår och tidig höst när värmen ännu bor över myrar och stenstränder. Och minnen.
Gotlandsfödde Pettersson, som fick Lars Gullin-priset 2015 och som gjort tema-skivorna Gershwin on guitar, Gullin on guitar och Duke on a Gibson, blandar här originallåtar som Mair stain, typ ”mer sten” på gotländska, med Toots Bluesette och Vernon Dukes Taking a chance on love. Bakom alla låtar finns fina berättelser, alla med anknytning till Gotland och många till hans mormor och morfar och till Lau backar på sydöstkusten.
Pettersson varvar akustisk stål med Gibson jazzburk och får det allra bästa av lyhördhet och samtalsstöd av pianisten Daniel Tilling, basisten Josef Karnebäck och Sebastian Ågren. Vågat är att ta sig an en av öns nationalhymner: Gotländsk bröllopsmarsch, och göra om till samba. Funkar. Liksom det mesta Pettersson tar sig an.