Branford Marsalis

Dela den här recensionen:

Solokonserter hör inte till vanligheten inom jazzen, och i synnerhet inte med en ensam blåsare. Ändå är det vad Branford Marsalis företar sig här, vilket vittnar om ett visst självförtroende. Den enda förlaga som undertecknad kan erinra sig är Sonny Rollins hyllade/utskällda framträdande på MOMA i New York 1985, där vissa tyckte sig höra saxofonisten på höjden av sin karriär, medan andra ansåg att han bara ”värmde upp”.
Så hur låter In my solitude? Faktum är att omdömena ovan även skulle kunna gälla för den här entimmeskonserten i San Fransisco. På vissa spår tycks Marsalis tro att han är kvar hemma i övningskammaren snarare än i katedralen där Ellingtons Sacred Concert spelades in, och låter kaskader av toner få flöda ut i kyrkorummet på ett närmast blasfemiskt sätt.
Men på andra spår inser han värdet av att faktiskt ha den väldiga akustiken helt för sig själv, och tillåter en och annan ton att få klinga ut. I dessa stunder skapar han rätt fin musik – men någon kanonisering ska Branford Marsalis nog inte räkna med.