Henry Threadgill Zooid

Dela den här recensionen:

Man skulle kunna tro att det handlar om frijazz här. Det verkar atonalt och låter stundtals som om musikerna spelar på varsin planet. Men skenet bedrar. Henry Threadgill har tvärtom gått noga tillväga när han skrivit två intron och fyra kvintetter där olika instrument står i fokus: trummor och slagverk i en, cello i en annan och så vidare. Och musiken rör sig mer i gränslandet frijazz/modern klassisk musik än siktar mot total frihet. Det hindrar inte (varför skulle det det?) att ständigt nya saker händer, i någon sorts riktning, efter någon sorts plan. Men allt kommer inte på en och samma gång utan fördelas vartefter och det gör en hel värld av skillnad. Det är raffinerat och abstrakt på ett sätt som lockar oavbrutet.