Time Is A Mountain

Dela den här recensionen:

Time Is A Mountain debuterade med en fängslande, självbetitlad platta på bolaget Häpna 2013. Med sin helt instrumentala musik för sättningen klaviaturer, bas och trummor skulle trion kunnat hamna lite för nära till exempel Sagor & Swing, Eric Malmberg och återutgåvor av Bo Hansson/Hansson & Karlsson för att stå på egna ben. Men debuten markerade bandets egenart galant; inte konstigt eftersom Johan Berthling, Tomas Hallonsten och Andreas Werliin redan är fullblodsproffs i tunga band som Tape, Wildbirds & Peacedrums och Fire!
Förväntningarna på uppföljaren II var höga och delvis är plattan ett steg framåt. Men kanske inte tillräckligt för att kännas som ett distinkt avstamp. Främst beror det på att just Bo Hanssons ande är lite väl tydligt svävande över spår som Alicetti och Drumlings som båda låter daggig-morgonskog-i-gryningsljus. Sedan är Cellowave och Outside Verona lite för enahanda för att sticka ut ordentligt. Däremot är återstående Memento mono, Autobo och Sepian trion när de är som bäst: de vrider och vänder på musiken och får fram mer stökiga ljud, de skapar ett funkigare groove under en något glesare (och argare) orgeltextur. De spelar helt enkelt lite hårdare här och får in mer luft och must i musiken.