Cristina Branco

Dela den här recensionen:

Efter tretton album har sångerskan Cristina Branco sammanfattat vad hon hittills gjort i denna samlingsvolym om tre cd. Även om jag saknar några favoriter, är detta utan tvekan ett mycket gott urval. Här finns många av hennes bästa inspelningar, hämtade från alla tidigare album utom det allra första, och bredden i hennes verksamhet kommer väl fram. Tre nyinspelningar samt 55 äldre inspelningar, tillsammans nästan tre och en halv timme musik. Skivorna heter Fado, Poemas och Ideal – den första med enbart fado, de andra två med lite mer blandat material.
I äldre repertoar är Cristina Branco beroende av sin förebild Amália Rodrigues. Jämförelserna blir inte särskilt pinsamma eftersom de två sångerskorna sjunger så olika, och Branco kan lyfta fram andra kvaliteter i sångerna än Rodrigues. För båda förefaller fado vara mera en känsla och en attityd än en bestämd repertoar. De är måttligt intresserade av traditionell fado och utforskar hellre nya sidor av fadon – och båda har också passerat gränserna till annan musik, i Brancos fall mest tango, chanson och brasiliansk musik. Och ingen annan artist i den nya fadon har lanserat så många nya sånger som Cristina Branco.
I hennes tidigare produktion är kompet alltid gitarrer, och Custódio Castelo på portugisisk gitarr komponerade en stor del av hennes repertoar. Sedan hon började samarbeta med den skicklige pianisten Ricardo J Dias ingår också piano i kompet, stundtals även andra klanger, och musiken har ofta en kammarmusikalisk ton.
Cristina Branco har en vacker lyrisk sopran och sjunger med stor precision och omsorg, men också ledigt och naturligt. Hennes musik bygger på innerlighet, närvaro och koncentration. Hon är kräsen med texterna, och därför är det synd att de inte finns med i denna utgåva. Musiken är sober, elegant, noggrann och sökande. För en del lyssnare är hon lite för fin i kanten, för sofistikerad. Det händer att musiken påminner om klassisk romans, och hennes sång har en perfektion i tonträffning, tonbildning och frasering som antyder en klassisk skolning. Utöver hennes musik uppskattar jag hennes integritet, höga ambitioner och mångsidighet. Det är inte alltid som detta resulterar i förstklassig musik, men lyckligtvis har det hänt många gånger.
Cristina Branco kan knappast förväxlas med någon annan inom den nya fadon. Inte för att hon nödvändigtvis är bättre utan för att hon utformat ett eget revir, ett eget musikaliskt landskap. Personligen trivs jag så bra där att jag lyssnar på Cristina Branco oftare än någon av hennes begåvade kolleger. I sina bästa stunder är hennes musik hänförande vacker, och det finns många sådana stunder här. Albumet Idealist är en utmärkt ingång till en artist som vid det här laget framstår som verkligt betydande – och som sannolikt har många år framför sig än.