Gilad Hekselman

Dela den här recensionen:

Okej, vi snackar förhöjd livskänsla. Detta är New York-baserade gitarristen Gilad Hekselmans femte album under eget namn och det är nästan lika fint som jag väntat mig att det skulle vara. Samma Hekselman, samma fina gitarrton. Samma tajta band som på (till exempel) förra skivan This just in: Joe Martin på bas och Marcus Gilmore på trummor. Trummisen Jeff Ballard finns även med på två spår – Gilad Hekselman har sagt att han gillar att spela ihop med just trummor och det märks. Det märks i utrymmet som trummisarna får i hans improvisationer och kompositioner, som stundtals består av sparsamt utsmyckade helnoter eller korta, sporadiska fraser. Ni fattar att det finns space. Men inte bara det, Hekselman har ett verkligt fint samspel med rytmsektionen och spelar själv rytmiskt varierat och intressant. På hans två tidigare skivor fanns saxofonisten Mark Turner med på några spår och jag saknar Turner på Homes. Hans sax hade varierat ljudbilden något. Samtliga originalkompositioner på Homes fastnar jag inte heller för, men de som jag verkligen tagit till mig, som Verona och Eyes to see, har gått på repeat många kvällar i sträck.